Sa har har var senaste vecka sett ut:
* Fagel och salskadning pa Islas Ballestas.
http://picasaweb.google.com/bellaojoel/PiscoOchIslasBallestas
* Sandboarding och oasliv i Huacachina samt vinprovning i Ica
http://picasaweb.google.com/bellaojoel/HuacachinaOchVingardarIIca
* Kondorer och varldens nast djupaste kanyon utanfor Arequipa
http://picasaweb.google.com/bellaojoel/CanonDeColca
Livet ar harligt!
måndag 23 mars 2009
lördag 21 mars 2009
Massuppdatering av bilder
Vi har idag tagit oss tid att uppdatera ganska mycket bilder. Minneskorten var fulla, sa nu var det pa tiden.
Vill ni kolla sa klickar ni pa lanken "Bilder" i hogerkanten har intill.
De nya bilderna ligger i albumen Puerto Madryn, Buenos Aires och Pisco.
Vill ni kolla sa klickar ni pa lanken "Bilder" i hogerkanten har intill.
De nya bilderna ligger i albumen Puerto Madryn, Buenos Aires och Pisco.
Peru
Efter en aterhamtande vecka i Buenos Aires kande vi oss redo for nya aventyr och det kandes alldeles lagom att flyga till Peru. Da vi nastan uteslutande hort daliga saker huvudstaden Lima valde vi att enbart spendera en natt dar. Saint Patricks day. Tydligen valdigt stort i Lima varfor det var svart att hitta nagot rum. Annars kan man kanske kommentera Limas lage vid havet mellan sandberg som ar faktiskt lite av en upplevelse i sig. Darefter tog vi oss mot Pisco. Ar 2007 drabbades detta omrade av Peru av en stor jordbavning dar ca. 800 personer dog. Dar det tidigare stod hus i kolonial stil vaxer nu halvfardiga hus i lera och tegel fram. Pa kvallen spelade vi fotboll med nagra Peruaner mot nagra volontarer som ar dar for att bygga upp staden. Riktigt skoj. Dagenefter i ottan lamnade vi Pisco for att bege oss mot Islas Ballestas, ett natureservat som nicknameas Poor man´s Galapagos. Dar sag vi sjukligt mycket faglar, annumer fagelskit, elefantsalar och pingviner. En helt klart trevlig dag.
Darefter tog vi oss till Huacachina. En oas som kantas av flera hundra meter hoga sanddyner. En valdigt speciell, men samtidigt valdigt avkopplande stalle. Att bestiga dynerna var en svettig men haftig upplevelse. Runtomkring nastan bara oken med den lilla oasen i mitten. Vi hyrde aven sandboards - ungefar som en hemmgjord snowboard. Det var riktigt svart och man fick smaka sand bade en och tre ganger. Men man sag dock potentialen. Med riktiga skidor/brada skulle det har kunna bli den optimala skidorten mitt i oknen.
Efter Huacachina hade vi nagra timmar att sla ihjal i grannstaden Ica medans vi vantande pa bussen. Var taxichaffis och hans fyra ariga dotter tog med oss pa en tur till de lokala vingardarna dar vi fick se och smaka pa bade vin och pa spritsorten Pisco som tillverkas i den har regionen. Mycket lyckad dag verkligen. Var chaffis var jattetrevlig och hans dotter kan ha varit en av de skonaste, sotaste, men ocksa smartaste fyraaringen vi traffat.
Nu sitter vi pa ett hotel i Aerquipa och skall strax ge oss ut i vimmlet for att imorgon ta oss mot till Canon de Colca, en av varldens djupaste kanyons. Darefter skall vi mota upp med Anders och Frida i Puno. Skall bli riktig skoj.
Darefter tog vi oss till Huacachina. En oas som kantas av flera hundra meter hoga sanddyner. En valdigt speciell, men samtidigt valdigt avkopplande stalle. Att bestiga dynerna var en svettig men haftig upplevelse. Runtomkring nastan bara oken med den lilla oasen i mitten. Vi hyrde aven sandboards - ungefar som en hemmgjord snowboard. Det var riktigt svart och man fick smaka sand bade en och tre ganger. Men man sag dock potentialen. Med riktiga skidor/brada skulle det har kunna bli den optimala skidorten mitt i oknen.
Efter Huacachina hade vi nagra timmar att sla ihjal i grannstaden Ica medans vi vantande pa bussen. Var taxichaffis och hans fyra ariga dotter tog med oss pa en tur till de lokala vingardarna dar vi fick se och smaka pa bade vin och pa spritsorten Pisco som tillverkas i den har regionen. Mycket lyckad dag verkligen. Var chaffis var jattetrevlig och hans dotter kan ha varit en av de skonaste, sotaste, men ocksa smartaste fyraaringen vi traffat.
Nu sitter vi pa ett hotel i Aerquipa och skall strax ge oss ut i vimmlet for att imorgon ta oss mot till Canon de Colca, en av varldens djupaste kanyons. Darefter skall vi mota upp med Anders och Frida i Puno. Skall bli riktig skoj.
tisdag 17 mars 2009
söndag 15 mars 2009
Uppdatering
Nu var det ett tag sedan vi skrev, men vi har haft ett valsigt hektiskt schema pa sistone.
Efter nagra harliga dagar i Mendoza, med gott vin och underbar mat bar det ivag till andra sidan Argentina, till en kuststad som heter Puerto Madryn. Dar traffade vi tva skona Hollandare som vi hookade upp med och hyrde bil en dag. Vi akte ut pa en halvo som heter Peninsula Valdes som har ett rikt djurliv som bla innefattar pingviner! Det var riktigt roligt att kora bil igen aven om vagarna pa sina stallen var ganska sa svara att ta sig fram pa. Vi kryssade bland sjolejon, pongviner, baltdjur och elefantsalar. Efter en skon dag glomde vi bort vilken tid bilen skulle vara inlamnad da vi beundrade solnedgangen och jag ( Isabella) tackade for de raka vagarna tillbaka...
I onsdags morse anlande vi till den stora 12 miljonersstaden BA. Staden kanns overlag valdigt Europeisk och ar helt fantastisk! Mat, shopping, puls, kaos, fina parker, kullerstenskvarter dar det dansas tango, fin arkitektur, kultur (bade modern och fin) och fest. Det kanns som ett utmarkt satt att avsluta var vistelse i Argentina pa!
Efter nagra harliga dagar i Mendoza, med gott vin och underbar mat bar det ivag till andra sidan Argentina, till en kuststad som heter Puerto Madryn. Dar traffade vi tva skona Hollandare som vi hookade upp med och hyrde bil en dag. Vi akte ut pa en halvo som heter Peninsula Valdes som har ett rikt djurliv som bla innefattar pingviner! Det var riktigt roligt att kora bil igen aven om vagarna pa sina stallen var ganska sa svara att ta sig fram pa. Vi kryssade bland sjolejon, pongviner, baltdjur och elefantsalar. Efter en skon dag glomde vi bort vilken tid bilen skulle vara inlamnad da vi beundrade solnedgangen och jag ( Isabella) tackade for de raka vagarna tillbaka...
I onsdags morse anlande vi till den stora 12 miljonersstaden BA. Staden kanns overlag valdigt Europeisk och ar helt fantastisk! Mat, shopping, puls, kaos, fina parker, kullerstenskvarter dar det dansas tango, fin arkitektur, kultur (bade modern och fin) och fest. Det kanns som ett utmarkt satt att avsluta var vistelse i Argentina pa!
torsdag 5 mars 2009
Bolivia och tillbaka...
Bussens tuta ekar mella bergets nakna, roda vaggar. En mistlur som varnar, uppmuntrar. Vacker. Vagen ut ur Bolivia ar en sinnenas resa. Rumpan far sig en ovalkommen massage medan det bolivianska landskapet ambulerar mellan lummiga dalar med majsfalt och eldigt karga berg. De sma vattendragen inbjuder till prunkande gronska som kontrasterar de jarnroda sandbergen. Vattnets livgivande kraft blir oerhort pataglig har. Ett livets ursprung som man hemma tar for givet.
Jamte mig i bussen sover en kvinna. I, av spanjorerna pabjuden, typisk boliviansk utstyrsel: hat, fargglad troja, kjolar i flera lager, yllesockar och sandaler sover hon med armarna i kors. Jag undrar vad hon tar for givet? Bolivia ar det fattigaste landet i Sydamerika, men kanske ett av de rikaste vad galler natur. Hon sover medan berg liknande Salvador Dali-malningar avtacker sig utanfor bussens vindruta. Hon ar bortskamd. Vet inte hur bra hon har det. Den som ar rik vet ofta inte det. Kanske ar det det enda hon tar for givet.
I Bolivia jobbar fortfarande manga som ar barn.
Min andra rektala plagelse i detta land utspelade sig under sju timmar pa en hastrygg. Har jag varit mer svensk hade jag har skamtat om att det var det narmaste jag nagonsin kommer att spela for det andra laget. Jag drar inte det skamtet. Hursom atfoljdes vi under denna tur av guiden Javier. Javier ar 13 ar. Javier jobbar 7 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Denna lilla uppenbarelse med ett barns livliga ogon tillbringar mer an en svensk heltid tillsammans med hastar och turister. For detta far han 600 SEK i manaden. Pengar som skall racka till klader och pennor och skolmaterial. For sjalvklart gar Javier i skolan. Det bolivianska skolsystemet sorjer for att Javier gar 3 timmar i skolan varje kvall; fran 6 till 9. Han gillar inte matte.
Den busige pojken som nar mig till brostettar allt det har for givet: jobbet, skolan, att hjalpa sin abuelito (lille farfar) pa landet. Vad Javier inte tar for givet ar att fa spela fotboll pa rasterna i skolan. Det marks nar han berattar om det.
Nar man inte tar nagot for givet, ar det forst da man kan fullstandigt njuta?
Bland alla dessa olikheter aterfinns anda likheter. Pa internetcafeerna delar vasterlanningars berattelser om hur bra de har det lina med 35ariga bolivianers Msn:ande och 15-aringars nyfiknhet for porr. Alla ar vi lika i 56kbit i sekunden och vi blir lika forbannade nar natet inte fungerar pa grund av regnet och askan. Dety tar vi alla for givet.
Langt bort fran porr, facebook och msn ligger en liten by pa 4000 meters hojd. Den gangliga dalen kantas sparsamt av grastuvor. Alla forsok till att kultivera marken har sedan lange aborterats av den ogastvanliga marken. I gapet pa hoga berg och pachamamas illvilja ligger omsluts denna lilla by. De sma husen ar av lera och pa innergarden till ett av husen spanner en 3 meter lang tvattlina. Pa den rangliga staltraden hanger ett kottstycka for att moras. Lama. Pa en stenstod ligger det doda huvudet och stirrar in i evigheten. Ugdjur. Tydligen en delikatess. I denna lilla by lever man mer eller mindre som man alltid gjort. Utan elektricitet blir natterna ofta iskalla. Nar vi vaknade var det sno.
Det ar nagonstans i denna iskalla morgon, i leendet i de som bor har som det slar mig. Dessa manniskor tar inget for givet. Deras enda problem och mal for dagen ar att skaffa mat. De tar inte ens livet for givet. Ar det de som ar lyckligast, som uppskattar det mest? Det ar min mistlur. Som varnar, uppmuntrar, vacker.
Ps. I ett annat blogginlagg. Vi har akt pa en fyra dagars tur med Jeep dar vi skulle fatt se laguner i fargerna blatt, gult och rott. Men det snoade. Vi har ocksa sett varldens storsta saltoken och gejsrar. Efter en tvadagars busstur till Mendoza har vi atit varldens godast stek, cyklat runt i ett fantastiskt landskap och provat vin pa olika vingardar tillsammans med ett gang galna svenskar. Traffat Jakobs tvilling. Blivit sjuka. Blivit friska. Tagit en buss till Puerto Madryn och imorn skall vi traffa pingviner. Ds.
Btw... nu gar det for ovrigt att kommentera utan att registrera sig...
Jamte mig i bussen sover en kvinna. I, av spanjorerna pabjuden, typisk boliviansk utstyrsel: hat, fargglad troja, kjolar i flera lager, yllesockar och sandaler sover hon med armarna i kors. Jag undrar vad hon tar for givet? Bolivia ar det fattigaste landet i Sydamerika, men kanske ett av de rikaste vad galler natur. Hon sover medan berg liknande Salvador Dali-malningar avtacker sig utanfor bussens vindruta. Hon ar bortskamd. Vet inte hur bra hon har det. Den som ar rik vet ofta inte det. Kanske ar det det enda hon tar for givet.
I Bolivia jobbar fortfarande manga som ar barn.
Min andra rektala plagelse i detta land utspelade sig under sju timmar pa en hastrygg. Har jag varit mer svensk hade jag har skamtat om att det var det narmaste jag nagonsin kommer att spela for det andra laget. Jag drar inte det skamtet. Hursom atfoljdes vi under denna tur av guiden Javier. Javier ar 13 ar. Javier jobbar 7 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Denna lilla uppenbarelse med ett barns livliga ogon tillbringar mer an en svensk heltid tillsammans med hastar och turister. For detta far han 600 SEK i manaden. Pengar som skall racka till klader och pennor och skolmaterial. For sjalvklart gar Javier i skolan. Det bolivianska skolsystemet sorjer for att Javier gar 3 timmar i skolan varje kvall; fran 6 till 9. Han gillar inte matte.
Den busige pojken som nar mig till brostettar allt det har for givet: jobbet, skolan, att hjalpa sin abuelito (lille farfar) pa landet. Vad Javier inte tar for givet ar att fa spela fotboll pa rasterna i skolan. Det marks nar han berattar om det.
Nar man inte tar nagot for givet, ar det forst da man kan fullstandigt njuta?
Bland alla dessa olikheter aterfinns anda likheter. Pa internetcafeerna delar vasterlanningars berattelser om hur bra de har det lina med 35ariga bolivianers Msn:ande och 15-aringars nyfiknhet for porr. Alla ar vi lika i 56kbit i sekunden och vi blir lika forbannade nar natet inte fungerar pa grund av regnet och askan. Dety tar vi alla for givet.
Langt bort fran porr, facebook och msn ligger en liten by pa 4000 meters hojd. Den gangliga dalen kantas sparsamt av grastuvor. Alla forsok till att kultivera marken har sedan lange aborterats av den ogastvanliga marken. I gapet pa hoga berg och pachamamas illvilja ligger omsluts denna lilla by. De sma husen ar av lera och pa innergarden till ett av husen spanner en 3 meter lang tvattlina. Pa den rangliga staltraden hanger ett kottstycka for att moras. Lama. Pa en stenstod ligger det doda huvudet och stirrar in i evigheten. Ugdjur. Tydligen en delikatess. I denna lilla by lever man mer eller mindre som man alltid gjort. Utan elektricitet blir natterna ofta iskalla. Nar vi vaknade var det sno.
Det ar nagonstans i denna iskalla morgon, i leendet i de som bor har som det slar mig. Dessa manniskor tar inget for givet. Deras enda problem och mal for dagen ar att skaffa mat. De tar inte ens livet for givet. Ar det de som ar lyckligast, som uppskattar det mest? Det ar min mistlur. Som varnar, uppmuntrar, vacker.
Ps. I ett annat blogginlagg. Vi har akt pa en fyra dagars tur med Jeep dar vi skulle fatt se laguner i fargerna blatt, gult och rott. Men det snoade. Vi har ocksa sett varldens storsta saltoken och gejsrar. Efter en tvadagars busstur till Mendoza har vi atit varldens godast stek, cyklat runt i ett fantastiskt landskap och provat vin pa olika vingardar tillsammans med ett gang galna svenskar. Traffat Jakobs tvilling. Blivit sjuka. Blivit friska. Tagit en buss till Puerto Madryn och imorn skall vi traffa pingviner. Ds.
Btw... nu gar det for ovrigt att kommentera utan att registrera sig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)